First love

Kommer ni ihåg..

Den första kärleken..

Vilken känsla.

Vilken kärlek.

Jag kommer ihåg.

En del tycker kanske att jag borde skämmas.

(Kommer förstå när ni läst ett tag..)

Men det gör jag icke!

Tänkte faktiskt berätta om min första kärlek.

Jag var 16 år gammal, hade precis flyttat till Åtvidaberg.

Bodde på elevhem och umgicks väldigt mycket med en klasskompis som bodde lite längre ifrån mig.

På nåt sätt kom vi i kontakt med några killar (kommer inte ihåg hur?)

Jag vet att jag var på en fest alla fall.

Och jag och Emil, som han hette, satt ute på balkongen och rökte och pratade i 4 timmar.

Vi pratade om våra liv och allt mellan himmel och jord.

Man hinner gå igenom en del på 4 timmar kan ja lova =)

Han berättade att han hade en dotter kommer jag ihåg, även att han hade tagit droger men att han var drogfri sen 3 år tillbaka.

Det är det enda jag kommer ihåg från det 4 timmars långa samtalet, men jag vet att vi pratade fruktansvärt mycket om ALLT!

Och jag var så nöjd när jag gick därifrån.

Jag kände att det hade "klickat" mellan oss.

Så jag gick i några dagar och bara tänkte på honom då jag en dag stötte på honom nere på byn =)

Vi bytte då nr för att han berättade att dom skulle ha fest och han ville att jag skulle komma.

Så jag gick på nålar och väntade...

Han va ju såååå snygg och sååå charmig!!!

Så hörde han då av sig och även på denna fest fastnade vi för varann och satt och pratade, och pratade och pratade....

Vi började umgås..

Jag blev tillsammans med Emil.

Min klasskompis blev ihop med Emil´s kompis Daniel.

Och vi var såå lyckliga, vi hade världens bästa pojkvänner..

Kommer ihåg en gång då vi mötte upp killarna efter att dom varit och handlat. Vi möttes utanför Emil´s lägenhet som var i kvarteret där min klasskompis bodde.

Jag såg att han hade något bakom ryggen och han bad mig gå in före honom.

Men nyfiken som jag var så ville jag inte det..

Det slutade alla fall med att han "kastade" en bukett med rosor till mig =)

Snacka om att förstöra ett romantiskt moment!

Men..

Det hela slutade med att han gjorde slut efter 2 månader.

Jag blev fullständigt förkrossad.

Jag förstod ingenting?

Varför?

Vad hade jag gjort?

Efter några veckor fick jag ett samtal från en tjej som talar om för mig att han har tagit droger under hela tiden vi varit tillsammans!

Jag trodde inte det var sant!

Ringde och gav Emil en utskällning så han fick veta att han levde.

Men sen kunde jag gå vidare..

Men det jag egentligen ville komma till efter allt detta ointressanta läsande för er =P

Det är alla fall...

Människor som i vuxen ålder säger när de träffat en ny kille..

"Men jag har aldrig känt såhär"

Nej!

Klart som tusan man inte har känt den känslan förut.

Det är ju en ny känsla för varje ny människa man träffar.

Sen att man känner extra slag i hjärtat för en kille/tjej som man träffat.

Klart!

Men man kan inte känna samma känsla flera gånger..

Eller missförstå mig rätt.

Men ta som första kärleken.

Det är just FÖRSTA KÄRLEKEN!

Det är från den kärleken man har lärt sig något.

Det är från den kärleken man lärde sig hur man älskar, tycker om..

Jag har med sagt det..

När jag träffade min förra pojkvän, Rikard.

Jag har aldrig känt så, inte ens för Emil.

Nej, klart jag inte hade...

Och som nu, med Jörgen.

Jag har aldrig känt den åtråheten till en människa efter bara nån timma!

Och jag har aldrig dagen efter suttit och stirrat mig blind på ett foto av honom.

Men det gjorde jag med honom.

Men om jag skulle träffa någon annan, så kommer jag ju ha en helt annan känsla för den killen.

Det är ju så, det är så det funkar!

Men det är i min värld det funkar så.

Det kanske inte gäller alla?

Men jag tror ändå att det är så!

Ne nu är tillochmed jag trött på de här!!

*love is in the air*