¤"!/&==/%#

Kan inte nån komma och hänta mig och ta mig till den där perfekta världen dit man drömde sig bort som barn. Där man inte hade några problem. Allt var frid och fröjd. Man hade den perfekta mannen i sitt liv. Fick underbara barn som aldrig gjorde några fel. Skaffade volvo, hund och katt som kom jättebra överens. Bodde på landet där det blommade för fullt och doftade så underbart gott. Man hade vänner omkring sig som man jämt hitta på saker med...

Men det finns inte. Inget av det existerar. Inte i min värld alla fall. För världen har förändrats. Förr kunde man faktiskt sikta mot en bra framtid. Med allt de där (mycket alla fall) Men idag.. Den där drömkillen finns inte. För det är inte många killar som vill ha det där. Och dom som faktiskt vill ha det, dom är redan upptagna.
Annars har dom redan barn, och vill inte ha fler. Känner inte alls för att flytta till hus än på 20-30 år.. Nej.. det finns inte!
Vad är det då för lycklig framtid man har att blicka frammåt åt??
Man hittar en snubbe som har ett barn, tänker, aja, men vaddå, det kan nog funka ändå. Så man kör på.. Man är den där plastmamman man inte alls hade tänkt sig. Flyttar dit han bor för barnets skull. Han har en hund, som inte tål katter för allt i världen.. Så då blev katten utesluten och så står man där med en hund som man egentligen inte vill ha.

Nej, jag vill inte det!!! Men.. vad gör jag då? Jo jag träffar en kille som är 12 år äldre, som har barn, bor 15 mil ifrån mig osv osv.. nej det funkar inte. ja vill ha nån som är lika exalterad som jag över att få träffas, som ser på framtiden på ungefär samma sätt som jag. Som tycker om katter och inte bara hundar!

Så.. nu får det vara nog asså.. Om jag nu vill ha det där "perfekta livet" (som jag vet att jag inte kommer få till punkt och pricka, delvis för att jag själv inte vill ha allt de där som ja ville ha som barn) så måste jag ju göra nåt.. Kan inte bara sitta och tänka "det kanske blir bättre" "det kan ju faktiskt funka" "man vet ju inte innan man har provat" Nej, visst, fine! Men.. å andra sidan så har ja fan i mig inte hela livet på mig. Ja vill ha den där känslan som jag hade i början med Rikard. Det där pirret i magen när det plingade till i telefonen. Dom där fjärilarna som flög omkring så fort man va med honom. Det där knallröda ansiktet man fick när han sa nåt fint. Men efter att ha levt singel i 2½ år nu.. utan nån som helst antydan till något av det. Så börjar jag tappa allt. Känns som att det inte är nån som förstår sig på mig. Att jag inte duger åt nån. Men jag vet samtidigt att det finns nån därute som faktiskt längtar efter mig med.. Även om vi inte vet om varandra än. Men nån jävla gång träffar väl jag min riddare på vita hästen med. Men frågan är när? För mitt tålamod börjar ta slut.. Kommer ihåg alla parmiddagar man gick på. Alla kompisar som man trodde sig ha. Som helt plötsligt försvann när man blev singel. Har tyckt och kan tycka än idag att det kan vara skönt att vara singel. Man har ingen att anpassa sig till. Man har ingen som man måste ha "allvarliga" samtal med. Man behöver inte trängas i sängen när man egentligen vill ligga helt själv. Man kan äta precis när fan man vill. Ingen som klagar på att man drar in för lite pengar. osv osv... MEN.. samtidigt är det ju precis allt det där man kan sakna.

Jaa hörni.. att man aldrig kan vara riktigt nöjd och riktigt lycklig.
Antingen så är det strul i förhållandet. Annars är det problem med vännerna. Annars så är det nån annan jävla skit som gör att man inte mår bra. Men varför?
Är det inte meningen att en människa ska få vara riktigt glad och riktigt lycklig? Visst små stunder, men varför inte mer??

Nej nu har jag fått skriva av mig lite. Det var skönt!
Ta inte så allvarligt på det. För det är bara så jag känner just nu.
Ensam!!
Men det går över..
Det blir så när telefonen varit tyst hela dan. Ingen har hört av sig. Inte ens mamma.
Vet folk om att jag existerar??
Jaja.. jag vet.. "ge dig nu för fan"
Och ja.. jag ska

NU