Återigen Måndag

Då var de tre nätterna avklarade. Så nu jobbar jag inte förens på Torsdag, en natt. Sen så ska jag ta med mig busungarna hem över helgen =) Vi ska troligen, om vädret tillåter, spela minigolf med Yo och Malin om dom fortfarande vill?? Busfabriken om det är dåligt väder?? Bada?? Ja.. Vi har många förslag, men allt beror på vädret. Tråkigt det där att allt vad utomhus heter så ska det handla om väder.. Men så är det ju. Inte mycket någon kan göra nåt åt?!?!

Imorn skulle käraste Evelina höra av sig när hon åkte igenom Åtvid. Kaffe?
Hoppas bara jag är hemma då *hoppas hoppas*
Det är lustigt det där. De tre närmaste vännerna som jag haft flera år, det är dom jag träffar minst. Theza träffar jag väl max 2 ggr i halvåret. Kao träffar jag väl 1 gång i halvåret och Evelina varannan månad eller nåt, om ens det. Fan så tråkigt det är. De tre som känner mig allra bäst. De tre som jag har såå många minnen med. De tre som jag tror och hoppas kommer finnas där även när jag sitter på ålderdomshemmet utan tänder och dålig hörsel ;-)
Men det blir väl så när man skaffar pojkvän, arbete, nya vänner, bor på olika ställen osv osv..
Men det jag tycker är imponerande är att vi fortfarande håller kontakten.
Vi är ändå relativt uppdaterade om varandras liv så det blir aldrig konstigt.
Kärlek till er alla!!!!!

Hörde föresten en bra låt imorse när jag åkte hem.
Den handlade om att livet var som ett spel.
Så sant.
Hela livet handlar ju egentligen om chansningar.
Du chansar på vilken utbildning du vill gå på gymnasiet, 15 år gammal och har inte en aning om vad som kommer hända livet. Du chansar på en kille som du ska dela ditt liv med. Man vet aldrig om det är den rätta, även om det känns bra. Du chansar på att det är rätt kille att flytta ihop med. Du chansar på att det är rätt kille att skaffa barn med. Du chansar på att du valt det rätta jobbet. Du chansar på att det är rätt vänner du har........ osv osv osv..
Man tror, hoppas och chansar sig fram genom livet.
Det var lite fint faktiskt. Även om det samtidigt är lite skrämmande.
Sen beror ju även sina chansningar på vem man ska utvecklas till att bli här i livet.
Personligen så tror jag att jag hade haft en annan personlighet om jag hade gått på ljunkan i LKPG. Haft andra vänner osv osv.. Till det bättre eller sämre? Det kan jag ju inte svara på. Men jag ångrar inte att jag flyttade till Åtvidaberg i alla fall. Den människa jag har utvecklats till att bli här, den är jag ändå stolt över. Jag är stolt över alla människor som har kommit och gått genom mina 7 år här. Jag är stolt över alla dumheter och ja, allt som jag har gjort genom livets gång. För hur det än är så hade jag aldrig varit den jag är idag om jag inte hade gjort de val jag gjort tidigare i livet. Sen är det så att en människa kan inte bli älskad av alla. Hur gärna man än vill. (Dock vill inte jag bli älskad av alla, hur skulle det se ut ??)
Men man har ju "vänner och fiender" livet igenom.

Jag är medveten om att jag kan vara en väldigt svår och kompliserad människa att förstå sig på. Samtidigt som jag är en väldigt öppen och omtänksam figur.
Alla kan inte ta min ärlighet och flyr då fältet, medans andra uppskattar den och stannar kvar och lär känna mig och förstå mig. Och det är helt okej. Det är ju så.
Lär känna mig eller fly. Jag kan inte ha människor omkring mig som inte tycker om mig och som verkligen inte förstår mig. Då kan dom lika gärna "fly". Men de som stannar har oftast stannat kvar.. en del längre än andra.

Ne nu tror jag det börjar bli tråkigt att läsa.
Och jag känner att jag kan hålla på hur länge som helst..
Så nu avslutar jag med.....


Jörgen, jag saknar dig så det gör ont!!
Älskar dig sweetheart!!