Mmh

Då har man jobbat 4 timmar till idag då. Inte möe att komma med, men ändå =)

Hälsade på mormor en sväng oxå, när ja ändå va i närheten =)

Skulle gått med Ezza idag, men hon hade väl som vanligt inte telefon på ljud.. så de bidde inte så.

Har haft en funderar eftermiddag/kväll.. Förstår mig inte riktigt på vissa..

Om man tycker om nån, om man vill träffa nån igen. Varför visar man inte det för? Varför göra allt så konstigt och inveclkat? Känner att jag lägger alltför mycket energi på det, även att jag inte vill. Men det är svårt att låta bli, eftersom det är som det är, eller var som det var?

Varför måste man förstora upp allt för? Göra så stor grej av allting? Det gör jag med vissa gånger, det vet jag med. Men varför? Varför kan man inte vara ärlig och säga vad man tycker och tänker utan att det ska bli massa skit för? Just det där att balansera ärlig och för ärlig det är bland det svåraste jag vet.. Därför är jag ofta "klumpig" och säger precis vad jag tycker och tänker, men kanske på lite fel sätt. Dom som känner mig väl har lärt sig att tolka mig, att göra om mina meningar i huvudet. Dom vet oxå att jag är väldigt ironisk av mig, och inte alltid menar vad jag säger. Men är jag det så säger jag det ofta med ironi i rösten. Men det är inte alla som förstår eller vet om det. Och då kan det bli fel. Men det är så jag är. Den jag är.. Ärlig, klumpig, ironisk, sarkastisk, tänkare, funderare, korkad.. m.m.

Får inte jag vara det, så är det inte jag. Och om jag inte ska va jag, vem ska jag då vara? Ingen. För jag vill inte vara nån annan än mig själv! Och dom som inte kan ta mig för den jag är. Vad ska jag med dom till? Som ni kanske har förstått så älskar jag uttrycket; Älska de du kan. Rör vid de du kan nå ut till. Låt de andra gå. Försöker att leva efter det. Fast mitt låter väl lite "hårdare" Passar det inte så kan du/ni dra åt helvete!

Min senaste depression fick mig nog att se på saker och ting på ett annat sätt. Jag tar nog vara på dom som faktiskt älskar mig och finns där för mig mer än vad jag gjorde innan. Uppskattar och värdesätter på ett annat sätt.

Man kan ha en vän och man kan ha flera vänner. Och man kan även ha kompisar. Jag har nog båda.. Men jag värdesätter självklart mina vänner mest. Men även vänner kan va oense om saker och ting, bli osams, irriterade på varann. När det händer är det skitjobbigt. Men ofta är det så att den ena tycker den andra gjort fel och tvärtom. Men vem ska då ta första steget? Den som är "modigast"? Den som kan tänka sig att sänka stoltheten lite? Jag vet inte?

Lita inte på nån annan än dig själv. Men när du inte kan lita på dig själv till fullo, vem ska du lita på då? Vem kan vara stark med dig när du inte klarar hela linan själv?

Du har funnits där under hela min svåra tid. Du har lyssnat, funnits där för mig, allt! Men nu då? Ja blev irriterad på EN enda mening, sa vad jag tyckte, och poff, så var du borta. 4 dagar utan dig har känts som 200... Det är ju nu jag är påväg uppåt igen. Det är nu jag börjar må bra. Vill att du ska va med och uppleva det med. Just nu är jag både svag, feg, rädd... så ja vågar inte. Ja vill inte, för jag är rädd för vad som väntar? Fel? Vet ej. Men så är det!

Hade jag inte haft Mitsy idag så hade jag suttit och gråtit krokodiltårar. Men hon finns här och lyssnar när ingen annan gör det! Tack gode gud för djur!!!!!!!!!!!